Prenumerera på
Inlägg
Kommentarer

Överallt där kommunismen har prövats har det lett till diktatur, förtryck, miljöförstöring och förföljelse av kristna. Men under det vänsterdominerade galna kvartsseklet fick man höra att det var inget fel på kommunismen som ideologi, det var tillämpningarna som var undermåliga.

Men verkligheten hann ikapp Stalins, Lenins, Maos och Castors beundrarskaror. Marxismen som idé var fel. Det uppenbarades ett systemfel i varje land som försökte bygga ett samhälle på dessa principer. Systemfelet finns i läran, i konceptet och ideologin. Det var därför varje försök att koka en kommunistisk soppa ledde till avgrundslika förgiftningssymptom. Samhällena blev sjuka och människorna led.

Om man lagar mat efter ett recept och människor blir matförgiftade så måste man ändra på receptet och ingredienserna. Det blir inte bättre för att man lagar det en gång till med en annan kock. Döden finns i den kommunistiska grytan oavsett om kocken kallas Mao, Lenin, Honecker, Hoxha, Pol Pot, eller för all del Gudrun Schyman, Lars Ohly eller Jonas Sjöstedt. Det hjälper inte att det finns snälla eller moderata kommunister. Systemfelet är inbyggt i kommunismen; förtryck och ekonomisk avveckling är kommunismens DNA. Det har aldrig funnits en moderat kommunism, lika lite som en moderat nazism.

Vad ska man nu säga om islam? Tänk om det är islam som är problemet? I varje land och område där islam har avgörande inflytande där tar människovärdet stryk. Det finns ingen islam utan sharia och där sharia går in, där går demokrati och mänskliga rättigheter ut. Det gäller från Aceh i Indonesien, över Pakistan och Yemen, via Mauretanien och Egypten, och till islam-dominerade områden i England eller Sverige.

Bevisen är överväldigande och rapporterna många från olika global människorättsorganisationer och forskningsinstitut. Det finns ett osvikligt och tragiskt samband mellan islam som grund för samhällsbygget, och exempelvis förtryck av kvinnor och grym förföljelse av homosexuella och kristna.

Världen förfasas med rätta över den Islamska statens (IS) illdåd. Men Saudiarabien, som likt många andra muslimska stater kallar sig ”islamska staten”, har i stort sett samma rätts- och straffsystem som den Islamska staten. Den stora skillnaden är att IS med stolthet och skicklighet marknadsför via sociala medier hur islam fungerar där det införs.

Finns det en moderat islam? Turkiets president säger nej och hävdar med emfas att det finns bara en islam. Tron på en moderat islam finns hos västliga medlöpare som begår samma misstag som under kalla krigets dagar då man försvarade kommunismen som ideologi.

Islam och kommunism har inbyggda systemfel. De går inte att omsätta i praktiken med bibehållen demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Kan någon visa på ett enda land eller område där islam har avgörande samhällsinflytande, och där mänskliga fri- och rättigheter fungerar? Islam är ingen privatiserad religion, utan Sharia är en del av systemet. Spåren förskräcker där sharia praktiseras, och det må vara Iran eller Hamas-kontrollerade områden, eller Rosengård eller Rinkeby.

Det är skrämmande att samma tomma och tunna retorik får dominera den offentliga debatten. På 70-talet var det, ”det är inget fel på kommunismen, den ska bara tillämpas på rätt sätt”. Idag sjungs en liknande visa men med andra ord: ”islam är en fredens religion”, som ”åt alla lycka bär”. Tyvärr pekar bevisen på något annat. Detta måste vi kunna tala om.

Det finns givetvis massor med muslimer som är fredliga och som avskyr våldet i islams namn. Men finns det hopp om en islam utan sharias negativa inflytande, en islam utan en politiserad version? Vem vet, kanske det. Men just nu är det svårt att se många hoppfulla tecken. Vi måste hursomhelst fortsätta att kämpa för demokrati och mänskliga rättigheter även i muslimvärlden. Över en miljard muslimer förtjänar det.

 

Tags: , , , , , ,

Jag har fått förmånen att medverka på sajten Det Goda Samhället, som ”är en opinionsbildande sajt som består av olika röster som undersöker, avslöjar och borrar i de brännande samhällsfrågorna.”

Det är en fascinerande och blandad grupp av tänkare som skriver. (Sverige har tillräckligt många tyckare som twittrar.) Lista på skribenter

Mina två första texter är nu publicerade:

”Vi som växte upp på 60-talet kunde beställa en negerboll, läsa om Pippi Långstrumps pappa som var negerkung i Söderhavet, och höra Martin Luther King tala om negrernas situation i sydstaterna. Och vi blev ändå inte rasister. ”

Läs mer här Tänk att vi överlevde 60-talet

Den andra texten ställer frågan: ”Tänk om det en dag kommer att åka muslimska turister till det kristna Saudiarabien för att besöka ruinerna av den stora moskén i Mecka?”

Läs mer här Det otänkbara händer

Inom snar framtid kommer texten ”Systemfelen i kommunism och islam”  **

Läs texter och delta i samtalet på Det Goda Samhället

** Texten låg ute på DGS sida och blev snabbt en av de mest lästa. Sedan bestämde man sig för att ta bort den. Därför finns den nu på min svenska blogg: Systemfelen i kommunism och islam

Tags: , , , , , ,

Det är en minst sagt olycksalig sammanblandning av goda avsikter och fel beslut.

Att stödja palestinier som lider i Mellanöstern är en god intention. Men då ska man absolut inte stödja icke-demokratiska institutioner och terrororganisationer som genomsyrar både Gaza och Västbanken.

Vidare är det ofattbart att vid hundraårsminnet av det armeniska folkmordet erkänner Vatikanen palestinska grupper som har just folkmord på i sitt officiella politiska program. Hundra år efter massmördandet av kristna i det sönderfallande osmanska riket, så pågår nya avsiktliga massmord på just kristna i Mellanöstern. ISIS, Al Qaida, Hamas och Hizbollah har samtliga samma ambition, de vill rensa området från framför allt judar men även driva ut kristna. Detta är en verklighet, ingen överdriven farhåga. Det pågår idag. Nu! Varje dag.

Varför ska ledaren för världens största kyrka erkänna organisationer och maktstrukturer som delar dessa mordiska ambitioner och agerar därefter?

Dessutom finns det rent folkrättsligt ingen palestinsk stat att erkänna. Att erkänna luftslott och politiska ambitioner är allt annat än statsmannaskap.

Påve Franciskus har gjort en del berömvärda handlingar som lyfter ledarskap till en föredömlig nivå. Det är givetvis kyrkans uppgift att vara en profetröst. Men när kyrkan är en statsapparat eller en del av en dylik maktstruktur, så blir rösten oftast otydlig, svag eller inte trovärdig. Och i detta fall även en politisk fadäs.

Om påven verkligen vill hjälpa det palestinska folket så borde han fördöma bristen på demokrati och mänskliga rättigheter i de palestinska områdena. Han borde uppmärksamma att Abbas nu firar tio år som president på ett fyraårigt mandat. Han borde fråga varför Gaza är ett judefritt område och varför palestinier alltid har som mål att driva ut judar från palestinska områden. Påven borde samtidigt påpeka att det bor hundratusentals araber/palestinier i Israel, både muslimer och kristna. De har medborgerliga rättigheter och undersökningar visar att de flesta aldrig skulle kunna tänka sig att bo i områden kontrollerade av Hamas eller PLA.

Det är ytterst kontraproduktivt att erkänna en icke-stat vars ledande företrädare vill mörda judar, utplåna staten Israel och som diskriminerar kvinnor och kristna.  Kyrkan ska vara en profetröst, en granskare av makt och kritiker av förtryck. Vatikanens erkännande av Palestina har istället gett en viss kyrklig välsignelse av diktatorisk makt och religiöst förtryck.

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Svenska skolan diskuteras nu igen; problem, problem.

Man söker fel och lösningar hos lärare, kommuner, pengar, och staten. Bättre status och högre löner till lärare. Mindre klasser. Fler lärare. Staten måste ta över.

Men inga barn kommer till skolan från ett vakuum. De har hem, familjer och föräldrar.

Varför diskuteras inte föräldraskap, dubbel-arbetande föräldrar, dagis och vårdnadsbidrag?

Vilka normer finns i hemmet? Hur påverkar skilsmässor barnen? Varför är så oroväckande många svenska barn deprimerade och skadar sig själva?

Varför förbises socialdemokraternas mångåriga kamp mot familjen? (som Fi & Gudrun Schyman vill döda).

Hur påverkas barn och familjer långsiktigt av neutraliserandet av den legala definitionen av familj? Kan ifrågasättandet av könstillhörighet påverka känsliga tonåringar negativt?

Dessa och andra faktorer har eller kan ha stor inverkan på hur skolan fungerar / inte fungerar.

Det behövs en bredare debatt. En djupare diagnos. Vi måste fråga hur familjen mår. För barnens och skolans skull. För skolan går som familjen mår.

Tags: , , ,

Uttrycket ”mänskliga rättigheter” används av många – både i Sverige och internationellt. Men det betyder inte att man menar samma sak. Globalt sett finns två stora grupperingar och tillhörande dokument: FN och Islamska konferensen.

FN grundades efter andra världskriget och FN’s deklaration om mänskliga rättigheter bygger på judisk-kristen etik och formulerades 1948. Den Islamska konferensen grundades 1969 och består av 57 muslimska länder, representerar var femte person på jorden och producerar den större delen av världens olja och gas. Man har antagit sin egen deklaration om mänskliga rättigheter, delvis i protest mot FN’s, för man menar att islamska mänskliga rättigheter skiljer sig från dem som utgår från judisk-kristen etik. Trots detta har man skrivit på FN’s deklaration, men bryr sig föga om den utan utgår istället från den islamska uppfattningen av mänskliga rättigheter.

En del muslimer talar således också om mänskliga rättigheter, men kan mena något annat än övriga världen. För vad innebär mänskliga rättigheter för den Islamska konferensen och dess 57 medlemsländer? Först säger man att alla medlemsländer vill följa den islamska deklarationen om mänskliga rättigheter. Vidare hävdar man inledningsvis och avslutningsvis att sharia står över och förtydligar allt som deklarationen innehåller. Även i efterföljande artiklar skjuter man ofta in det lilla men avgörande tillägget att det ska vara i enlighet med sharia, det vill säga islamsk lag. Man menar också att deklarationen gäller ”umman”, alltså den totala världsvida gemenskapen av muslimer, och inte bara i muslimska länder. Alltså ska deklarationen och dess regler gälla även muslimer i Sverige, det vill säga islamsk lag står över svensk lag.

Rätt till liv är en mänsklig rättighet, säger man, och det låter bra. Men så finns tillägget om sharia. Det innebär att den som lämnar islam kan straffas med döden. Rätt till liv gäller alltså inte muslimer som vill bli kristna. I samma artikel nämner man att folkmord är förbjudet, men det folkmord som pågår i Darfur i Sudan är arabiska muslimer som massmördar afrikanska muslimer. Och den Islamska konferensen, Arabförbundet och Sudan har under många år hindrat FNs försök att stoppa folkmordet.*

Den islamska deklarationen säger att man inte får tillfoga människor kroppslig skada, men gör tillägget att sharia gäller. Det innebär att man hugger händer av tjuvar. Allt i enlighet med islamsk lag och islamska mänskliga rättigheter.

Artikel 10 i den islamska deklarationen, den så kallade Kairodeklarationen, hävdar att det är förbjudet att utöva tvång i och genom religion. Men varje mätning av diverse friheter visar att medborgare i islamska länder åtnjuter minst frihet. De lever under tvång, förtryck och ofrihet när det gäller politik, media, religion, jämlikhet mellan kön, och så vidare. Detta blir den tragiska och logiska konsekvensen av tillämpandet av islamska mänskliga rättigheter. Samma inkonsekvens och orimlighet infinner sig rörande yttrandefrihet, för – återigen – begränsas den av sharia.

* Ovanstående text är ett utdrag från en uppsats jag skrev för åtta år sedan. Se http://www.matstunehag.se/wp-content/uploads/2011/05/Hur-ska-vi-förhålla-oss-till-islam.pdf 

 

Tags: , , , , , , , , , ,

Sten tycker om att fundera och är något av en hemmasnickrad filosof. Han har läst 60 poäng religionsvetenskap. Det ökade hans aptit på rätta frågor. Ofta upplevde Sten både frågorna och svaren som ganska ensidiga på kurserna. Till husbehov och för ensamma tänkarkvällar läser han Bertrand Russel, Francis Schaeffer, John Hick och C S Lewis om vartannat.

Bibeln är han väl förtrogen med. Under flera år var Sten aktiv i en kyrka. Nu känner han sig som en främmande fågel i många traditionella kristna sammanhang utan några känslor av överlägsenhet eller bitterhet. Men många frågor fick inte plats, många svar hade ingen relevans.

På senare tid har han funderat på Gud bortom Gud. Han är inte riktigt säker på vad han menar, men något inom honom drar honom obevekligen mot Gud bortom de egna gudsbilderna.

I våras deltog han på en studiecirkel om moderna svenska författare. Han fascinerades över den brottningskamp med den frånvarande guden som var så närvarande i många böcker. Sven Delblanc, Lars Gyllensten, Torgny Lindgren, Göran Tunström och P C Jersild var några författare han hade läst och diskuterat med cirkelkamraterna.

Rut, som också var med i cirkeln, var mestadels uppslukad av böcker från Vattumannens bokhandel på Drottninggatan i Stockholm. Nu hade hon dock rekommenderat Bo Larssons bok ”Närvarande frånvaro” för Sten.

-Du som kör på det kristna spåret borde genast läsa den, menade hon. Den kanske kan vidga dina vyer.

En måndagskväll började han läsa boken. Snart tog dagens tjocka program ut sin rätt och han slumrade till…

-Goddag!

-Hej, svarade Sten.

-Jag tycker det är bäst vi tar upp en direktkontakt, sa rösten.

Sten såg ingen men hörde helt tydligt någon. Lite rädd, men mer undrande och nyfiken kunde inte Sten låta bli att fortsätta samtalet.

-Gärna för mig, svarade Sten så hurtigt att han efteråt tyckte det lät banalt. Men vem har jag den äran att tala med?

-Åh, förlåt mig, men jag trodde du kände igen mig på rösten. Jag är en av dina gudsbilder. Jag är den store arbetsförmedlaren, deklarerade rösten inte utan stolthet.  Jag har en plan för ditt liv, sa rösten pompöst och myndigt. Det senare är min favoritfras bör jag kanske tillägga. Men jag är formbar och utbytbar. Jag är din, skapad av dig och är ditt eget lilla metafysiska bollplank.

-Metafysiska bollplank, undrade Sten?

-Du projicerar dina tankar och idéer, skickar dem uppåt och låter dem studsa tillbaka när du givit dem den form du önskar.

-Jag är inte säker att jag förstår, sa Sten eftertänksamt och försiktigt. Är du Gud eller bara nära relaterad?

-Ingetdera, min käre Watson. Jag är, som tidigare angetts, gudsbilden den store arbetsförmedlaren. Många försöker se Gud som den som har en särskild plan för varje individ, som en som delar ut jobb, skickar folk hit och dit. Missar man plan A, gäller plan B, och så vidare. Det låter inget vidare eller särskilt genomtänkt, men min uppgift är mest att vara en återspegling av dina och alla andras tankar om Gud. Men man blir alltid knådad som modellera. Det finns alltid någon som vill forma mig lite annorlunda.

-Men vad tycker Gud om dig, frågade Sten.

-Gud tycker om människor och han har fördrag med mycket tokeri. Men Han lär ju ha sagt att man inte ska ha andra gudar jämte honom.

-Ja, men det måste ju betyda små avgudabilder, materialism, Buddha och annat som skulle kunna ta Guds rättmätiga plats, replikerade Sten.

-Min uppgift är kanske inte att argumentera men låt mig ändå ställa följande retoriska fråga: Vem följer du – Gud eller din gudsbild?

-Ska du aldrig presentera mig för den unge mannen, hördes en något ljusare röst?

-Vem var det, sa Sten häpet?

-Ah, bara en kollega, sa den första rösten.

-Jag är en annan av dina gudsbilder, sa den ljusa rösten som lät väldigt blid och förstående. Jag är den stora terapeuten. För ditt personliga välbefinnande. Alltid till hands. Med plåster och tröstande ord. För att du ska må bra.

-Ni får mig att känna mig som en avgudadyrkare, som en som skapat Gud till mina egna behovs avbild, sa Sten lite sorgset.

-Gud finns. Det har han alltid gjort. Vi däremot är flyktiga, tidsanpassade, formbara och utbytbara, sa den som kallade sig den stora arbetsförmedlaren.

-Vem är då Gud bortom mina gudsbilder, undrade Sten tyst.

Med en duns föll boken ner på golvet. Sten vaknade till. I samma ögonblick ringde telefon.

-Hej, det är Linda. Jag ska till arbetsförmedlingen imorgon klockan 11. Tänkte titta in till dig efteråt. Är du hemma?

-Vilken arbetsförmedlare, undrade Sten i gränslandet mellan dröm och verklighet.

 

Det finns två diken i vår relation till den ökande muslimska närvaron i Sverige. Det ena är när dialog slår över i ett överslätande och accepterande av islam. Vi ska ha respekt för människor oavsett ras eller religion. Med det får inte leda till mjäkighet och tystnad inför lögner eller oacceptabla handlingar. Det andra diket är fruktan för muslimer och islam som leder till hat och korstågsanda. Muslimer behöver inte korståg och Gud vill inte ha det heller.

Att av rädsla eller missriktad missionsiver försöka stoppa muslimers rätt till religionsutövning eller förbjuda moskébyggen leder in i en otäck återvändsgränd.  Men religionsfriheten har sina gränser. Inom islam finns en praxis som innebär att en muslim som lämnar islam eller konverterar kan bli satt i fängelse, torterad och avrättad. Vi kan aldrig acceptera att någon straffas för att han eller hon byter religion. Detta är också en grundläggande fri- och rättighet enligt FN-stadgans artikel 18.

Ej heller kan vi acceptera kvinnlig omskärelse även om några skulle plädera för det i religionsfrihetens namn. Andra kanske skulle vilja slippa skolans undervisning om Förintelsen eller Israel. Detta visar på att religionsfriheten har ramar och måste så ha – för sanningens, frihetens och människovärdets skull.

Ordet tolerans kan missbrukas och leda till oacceptabel intolerans. Pascal har formulerat det på följande sätt: ”Ni kräver, i våra principers namn, att få de rättigheter som ni, i era principers namn, förvägrar oss.”

I en global värld med allmänmänskliga rättigheter, som ska överskrida nationsgränser, blir det minst sagt märkligt att mullor från Mellanöstern utnyttjar västvärldens yttrandefrihet för att bekämpa vår yttrandefrihet, använder vår religionsfrihet för att kämpa för införandet av sharia som leder till religionsförtryck.

Religionsfrihet innebär inte att man kan tolerera att dödsstraff / fatwor utfärdas mot vare sig Salman Rushdie eller Runar Sögaard. Vi får aldrig acceptera att fundamentalistiska och islamistiska värderingar och rättspraxis ska få fotfäste i vårt land. I Europa finns militanta islamska rörelser som kämpar för upprättandet av islamska stater, även i vårt land. Här måste vi våga ta en ideologisk debatt med varandra, inklusive muslimska invandrare i Sverige. Sverige behöver en värdegrund som inte kan bortförhandlas eller nedröstas. Vårt kristna kulturarv får inte bli en not i historieböckerna eller ett pittoreskt inslag på Skansen.

Kyrkan måste i detta sammanhang vara en sanningens pelare och inte en trendernas vindmätare. Kristus är både sanningen och kärleken personifierad. Därför kan vi säga nej till felaktiga och destruktiva sidor inom islam, men ja till muslimer.

Utan grundläggande värden kan människovärdet och demokratin hotas. Vi måste ständigt värna religionsfriheten och yttrandefriheten. Värdenihilismen är farlig. Solidaritet, jämlikhet och frihet måste förankras i och relateras till absoluta värden. Därför måste vi uttrycka och förtydliga de värden som inte blåser bort i förändringens vind; värden som har sin förankring i något som är högre än oss själva och inte avgörs av majoritetens röst eller minoriteters lobbyverksamhet.

PS. Jag skrev ovanstående ledare redan för tio år sedan; kanske mer aktuell än någonsin. Jag blev påmind om den när jag läste en lysande artikel i SvD av en före detta muslim i Sverige, doktoranden Devin Rexvid: Att hata islam är inte en fobi

Tags: , , ,

Miljontals kristna och muslimer världen över har varit ute i stora manifestationer och demonstrationer den senaste veckan. Genom dem kan vi ana vad många muslimer och kristna vill och tror på.

Jesu efterföljare: Påven Francis och sex miljoner andra samlades i Filippinerna till fredlig bön, fokus låg på Jesus, att älska sin nästa, att ta hand om de fattiga och utsatta. Inga rop om hämnd, inga protester mot att ha blivit kränkta, och inga uppmaningar till mord på människor med annan tro eller åsikt.

Muhammeds efterföljare: I Gaza hade man glädjedemonstrationer över attentaten i Paris, och man lovade att fortsätta kriget mot demokratin i väst. I Tjetjenien, Iran, Mali och Afghanistan demonstrerade hundratusentals MOT yttrandefrihet. I Niger har över 70 kyrkor bränts ned som en protest mot yttrandefriheten i Frankrike, och det var våldsamma upplopp och demonstrationer med hatfyllda budskap i Algeriet och Pakistan. I IS-kontrollerade områden kastade man ner homosexuella från höga tak inför stora skaror.

Är verkligen alla religioner lika? Jag bara undrar…

 

 

PS. Det finns gott om artiklar och bilder om ovanstående i världspressen, här är tre exempel:

http://www.independent.co.uk/news/people/news/pope-francis-embraces-girl-after-she-asks-why-does-god-allow-children-to-become-prostitutes-9985855.html

http://i100.independent.co.uk/article/hundreds-of-thousands-join-anticharlie-hebdo-march-in-chechnya–x19tVULfol

http://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-4616819,00.html

 

 

Tags: , , , , , , , , , ,

Slaveriet har inte upphört, men det fungerar delvis annorlunda idag jämfört med några hundra år sedan. Då var det lagligt, skedde helt öppet och företag bokförde öppet sina affärstransaktioner. Idag är det olagligt och organiserad brottslighet försöker dölja sina lukrativa skumraskaffärer.

För drygt 200 år sedan var William Wilberforce och Clapham-gruppen viktiga förkämpar för att få slavhandeln förklarad olaglig. De resulterade allteftersom i frigörelse och frihet för otaliga slavar runt om i världen. Wilberforce och andra abolitionister gick till kärnan, insåg att det var ett system som måste ändras. För en långsiktig förändring krävdes mer än publikvänliga bojkotter av socker från Jamaica; man menade att lagar och regler behövde ändras.

Idag är slaveri och slavhandel förbjudet världen över, men fortsätter ändå. Därför måste vi fråga oss vad som är grundläggande orsaker. Det är lätt att vara emot människohandel, men hur förhindras den och hur kan man upprätta och ge frihet med värdighet till offren för vår tids slaveri?

Det är fler människor som hålls som slavar idag, än vad som skeppades över Atlanten under den legala slavhandelns dagar. Beräkningar visar att cirka 30 miljoner människor är offer för dagens människohandel. (Kevin Bales, Free the Slaves)

Usla löner, långa arbetsdagar, och gravt undermåliga arbetslokaler drabbar många. Men utnyttjande av arbetskraft är inte samma sak som människohandel. En avgörande skillnad är om man är fri att säga upp sig och gå därifrån. Det kan inte offren för människohandel.

En grundläggande orsak till människohandeln är arbetslöshet. Den gör människor sårbara. Detta faktum utnyttjas skoningslöst av dagens slavhandlare, när man erbjuder – falskeligen – jobb till de som desperat försöker hitta vägar till att försörja sig själva och sina familjer. Det är en tragisk men ofta upprepad visa som berättas av offren: ”Jag sökte arbete, blev erbjuden ett jobb (hotell, restaurant, etc…) men jag blev våldtagen, misshandlad och tvingad att sälja min kropp. De tog mitt pass, och jag kunde inte fly…”

Otaliga rapporter från FN, USA utrikesdepartement, och frivilligorganisationer runt om i världen bekräftar detta. Områden med stor arbetslöshet är högriskområden för människohandel.

Vi kan aldrig bekämpa människohandeln, utveckla ett relevant förbyggande, om vi inte skapar jobb med värdighet. Informationskampanjer i all ära, men de adresserar inte ett av människohandelns grundproblem – arbetslöshet.

Vidare måste man skilja på frigörelse och frihet. Man kan rädda eller frigöra någon eller några från slaveri, men hur skapar man långsiktig frihet? Följande fråga måste kunna besvaras: ut ur människohandel till vad? En avgörande komponent i svaret måste vara ett jobb med värdighet. Vilka skapar jobb? Företagare.

Här finns ett stort problem i det växande globala engagemanget mot människohandel. Det är i huvudsak två slags grupper som engagerar sig, och de är givetvis viktiga: lagstiftare och frivilligorganisationer (NGOs). Men den grupp som sällan eller aldrig inbjuds till att samtal och konferenser om människohandel är den grupp som är avgörande för prevention och återupprättelse för offren för människohandel: företagare.

Men det finns hoppfulla tecken. European Freedom Network* är pan-europeiskt nätverk av över 130 kristna organisationer och initiativ i över 30 länder. De arbetar proaktivt och målmedvetet med företagare för att bland annat starta och utveckla ”företag för frihet” (Freedom Businesses).

Den globala tankesmedjan ”Business as Mission** publicerade nyligen en banbrytande rapport om företagares och företagens roll i både förebyggande av människohandel och i att skapa värdiga och långsiktiga möjligheter för dem som räddas ur dagens slaveri.

Dagens människohandel är i hög grad kopplat till sexindustrin. Flera forskningsrapporter menar att mellan 60 – 80 procent av offren för människohandeln tvingas in i någon form av prostitution. Därför hör kampen mot människohandel och prostitution ihop.

Sverige har på flera sätt varit ett föregångsland i kampen mot prostitution och människohandel. Förhoppningsvis kan Sverige även bli ett föredöme när det gäller att engagera företagare, skapa jobb i högriskområden samt möjligheter till jobb för de som befrias från människohandel.

 

* http://www.europeanfreedomnetwork.org

** Business as Mission and Human TraffickingCombating the Business of the Slave Trade with BAM

Se även uppsatsen Business as Mission – rättvisa och mänsklig värdighet

PS. En något kortare version av denna artikel publicerades i Hemmets Vän, och medundertecknades av Carl-Erik Sahlberg, docent i kyrkohistoria, Uppsala Universitet, samt Ivar Gustafsson, docent i matematik, Chalmers, Göteborg

Vi samtliga är Fellows vid Claphaminstitutet.

http://www.hemmetsvan.se/nyhetstexter.jsp?oid=5571&coid=4

 

Tags: , , , , , , , , ,

Resultatet av ett 14-årigt forskningsprojekt* har förvånat många, men bevisen är entydiga: det finns ett klart orsakssamband mellan Jesus-centrerade missionärer och länders demokratiska utveckling, lägre korruption, kvinnors ställning, bättre utbildning och starkare civilsamhälle. Detta har kontrollerats av över dussintalet uppföljande forskningsrapporter.

Bakom detta gedigna forskningsarbete ligger sociologen Robert Woodberry. Till sin hjälp har han haft ett 50-tal forskningsassistenter. De har under åratal samlat och analyserat material på många kontinenter. De trodde att de skulle finna att missionärer bidragit till länders och folks positiva utveckling. Men ju längre de höll på och ju fler variabler man kontrollerade och mätningar man gjorde, desto mer visade det sig att missionärerna inte var en bidragande orsak utan den mest avgörande orsaken till positiv utveckling.

Man frågade exempelvis varför vissa nationer utvecklat stabila demokratier, i vilka medborgare får rösta och har yttrande- och mötesfrihet, när andra närliggande länder inte har det. Man såg exempelvis en radikal skillnad på Togo, en före detta fransk koloni som inte tillät missionärer, och Ghana, en tidigare brittisk koloni som däremot tillät missionärer. Missionärernas skapade i Ghanas fall ett system av utbildning och tryckerier som kom hela folket till godo. Frankrike däremot utbildade bara några få som skulle tjäna kolonialmakten.

Exemplen är otaliga och även skeptiska icke-religiösa forskare medger att dessa orsakssamband finns, inte bara lite ibland utan i hög grad och ofta i många länder.

När Woodberry ville publicera en artikel om detta i American Political Science Review, bad redaktörerna honom att lägga till fallstudier samt att göra data och beräkningsmodeller tillgängliga för läsarna, för kritisk granskning. Woodberry skickade med detta tillägg som omfattar 192 sidor av understödjande material.

Till dags dato har över ett dussintal andra studier och rapporter bekräftat Woodberrys fakta och slutsatser.

Studierna har också visat att det inte är vilka slags missionärer som helst som haft detta positiva inflytande. Det har varit Jesus-centrerade missionärer som inte gått i koloniala ledband. De har utan att skämmas haft som mål att människor ska lära känna Jesus. Man har också gjort allt man kunnat för att möta andra mänskliga behov och engagerat sig för rättvisa och mot förtryck. Missionärer som varit avlönade av statsapparater eller kopplade till maktstrukturer har inte haft denna långsiktiga påverkan.

Effekten av missionärernas arbete har kartlagts på många nivåer och olika samhällsområden. Det har innefattat läs- och skrivkunnighet, utbildning, tryckerier och spridning av litteratur, sjuk- och hälsovård, kvinnors ställning, kamp mot förtryckande kolonialmakter och rasism, byggande av civilsamhälle, demokratisk utveckling, med mera.

Därmed inte sagt att det inte funnits – eller finns – rötägg även bland missionärernas skara. Men det goda långsiktiga inflytandet, på makronivå – alltså för hela länder – kan inte förnekas. Orsakssambanden är överväldigande, starka och många.

Det är även intressant att notera att dessa missionärer i allmänhet inte hade föresatsen att reformera samhällen. Men drivna av kärlek till Jesus och människor, fick deras arbete långt större genomslag på längre sikt än vad de hade kunnat drömma om.

Det behövs givetvis mer forskning, och denna rapport handlar inte om att okritiskt hylla missionsverksamhet. Men Woodberrys forskning är ett viktigt bidrag till att nyansera den ogenomtänkta missionskritiken.

Till slut en fråga: Vill och vågar dagens svenska missioner och missionärer vara lika Jesus-centrerade som tidigare generationer?

 

The Surprising Discovery About Those Colonialist, Proselytizing Missionaries

 

Tags: , , , ,

Äldre inlägg »